Onsdag

(P Lantz Styrsö 1998 tack till A-kassan)

Det är onsdag, det är stressigt, jag jobbar och står i.
Det är än en dag av synnerligen aktiv apati.
Nej, jag sitter aldrig still, och när jag äter går det fort.
Det är så mycket som jag vill få till men så litet som blir gjort.

Alla dagens små projekt, de liksom avbryter varann,
det är nån i telefon eller nåt papper som försvann.
Förmiddagens föresats förslösades på dass
och följaktligen intecknades eftermiddans pass.

Men inte är det mitt fel, inte enbart eller hur?
Ödet har väl skulden eller är det Fröken Ur?
För timmarna har rusat som ett timmerlastat tåg.
Jag försökte nog att följa med, men jag vet,
och jag vet att du vet, att det är båg.


---------


Jag har sagt så många gånger nu "Det måste få ett slut"
Jag vågar inte säga mer, jag hittar inte ut.
Nej, bara längre inåt, i det trögtrampade slem
som omslöt mina fötter redan sommarn 85.



(Men om du som lyssnar hade liknande problem,
då skulle jag nog ge dig såsom salva på eksem,
nån enkel liten lösning, nåt slags tankegödseltips: 
"Att tänka är att vara är att göra" och så , vips!)