Inledning och frågeställningar

Denna uppsats handlar om begrepp som Vi och dom och norm. Syftet med arbetet har varit dels att jag vill lära mig mer om mekanismerna och historien bakom att vi människor tycks ha en utbredd benägenhet att dela upp oss i Vi och dom, dels att få till stånd en slags handbok i ämnet eller möjligen material till en föreläsning med musikinslag. Det senare i förvissningen om att även i det fall jag inte hittar svar på mina frågor så är själva intentionen att förstå och beskriva dylika mekanismer tillräckligt viktig i dagens samhälle. Jag ser det närmast som min plikt som blivande folkbildare att behärska ämnet tillräckligt för att både kunna bemöta Vi och dom- mentalitet i samma stund den dyker upp och motarbeta den mer långsiktigt. Att detta fenomen bör motarbetas överhuvudtaget är förstås min och många andras subjektiva åsikt men det är en åsikt som det kan komma att behöva argumenteras för under lång tid framöver.

Jag har försökt att skriva begripligt, eller åtminstone så begripligt som möjligt, vilket kan verka underförstått, men jag vill ändå ha den inställningen tydligt formulerad från början av det enkla skälet att jag själv har svårt att begripa filosofiska formuleringar i skrift. Jag är också intresserad av hur Vi och dom-begreppet eller snarare människors syn på de andra har förändrats över tid då detta möjligen kan ge tips om hur mekanismerna fungerar. Definitionen av de andra är i detta fall människor som på något sätt avviker från normer. Jag undrar således: Har vår syn på normer och därmed vår Vi och dom-kategorisering förändrats under de senaste åren och isåfall på vilket sätt? En viktigare fråga som förmodligen är svårare att få svar på är om det går att ändra på vår syn på normer och isåfall hur?

Till min hjälp i arbetet har jag i viss utsträckning använt sociala medier, dagspress, Wikipedia samt böcker av Lisa Gålmark och Sven-Eric Liedman m fl. Det mesta är dock skrivet under en resa till Kuba, där internetåtkomsten var högst begränsad.



Om begreppen

”De farligaste orden i varje språk är ’vi och dom’”, har Peter Gärdenfors, professor i kognitionsvetenskap vid Lunds universitet, sagt. Citatet kommer ifrån en söndagskrönika i DN. (DN 2011-08-28 [www]) Här nämns även ett experiment från 1954, under ledning av socialpsykologen Muzafer Sherif, där åtskilda ungdomar på ett läger snart bekräftar de övervakade forskarnas misstankar om att ungdomarnas naturliga fallenhet för vi- och dom-kategorisering skulle kunna leda till handgripligheter. Ett mer känt experiment gjordes av en historielärare i Kalifornien 1967 med intentionen att förklara för sina elever hur en fascistisk rörelse skulle kunna uppstå. (Wikipedia, The Wave [www]) Även detta experiment gick över förväntan. Det tar dock emot att påstå att det gick bra, eftersom det utmynnade i att en fascistisk rörelse faktiskt uppstod och man tvingades avbryta i förtid. Det blev både bok och film (The Wave) om fallet och de moraliska dilemman som omgav det. Det är självklart problematiskt att använda sig av människor som försöksobjekt på detta vis, för att inte säga förkastligt. Å andra sidan blir måhända problematiken synliggjord på ett effektivare sätt än genom studier av verkliga händelser. The Wave-experimentet, eller The Third Wave som det kallades innan det blev film, kom ju till på grund av att eleverna i en klass inte trodde att en rörelse lik den i 30-talets Tyskland kunde uppstå någon annanstans än just där, just då.

Vad gäller verkliga händelser så är jag övertygad om att de flesta människor här i landet bara under de närmaste dagarna har både upplevt och praktiserat vi- och dom-kategorisering i olika grader på skolgårdar och i fikarum samt inte minst på internet, så det skulle räcka till ett skapligt forskningsunderlag. Det är helt enkelt ett normalt mänskligt beteende och därigenom automatiskt oklanderligt, på det sätt normala saker brukar vara. Så länge det inte går till överdrift, förstås. Men om det går till överdrift, som det kan göra i samband med till exempel fotbollsmatcher, och resulterar i våldsamheter och polisingripanden, då är det faktiskt inte riktigt normalt längre. Åtminstone inte om det definieras som onormalt vilket är fallet om polisen får rycka in och återställa tillståndet, till det normala. Detta kan jämföras med situationer några år tillbaka i tiden när samma typ av slagsmål var fullt normala bland överförfriskade drängar ungefär som på auktionen i Backhorva (Emil i Lönneberga). Där förelåg säkert samma vi- och dom-kategorisering som i fotbollsexemplet ovan mellan invånare i den ena socknen gentemot vem som helst utifrån. I nämnda fotbollsexempel så är det snarast effekterna, det alltför överdrivna våldet, som går från normalt till onormalt vid en viss gräns. Själva vi- och dom-kategoriseringen anses fortfarande vara normal. De flesta av oss har ju full förståelse för hemmalagets (och dess supportrars) skepsis mot andra lag; detta är ju en del av det roliga med sport överhuvudtaget. När samma tendenser förekommer i sammanhang där det inte finns ett traditionellt skäl att tycka sämre om andra, vilket det kan sägas göra i sportsammanhang, syns dessa tendenser väsentligt bättre. Åtminstone innan de blivit normala. Till exempel är det många som skulle tycka att en person som säger att muslimer vill ta över världen uttrycker främlingsfientliga åsikter och kanske rentav är rasist samtidigt som de inte reagerar alls om en man säger att han inte förstår sig på kvinnor men tycker att de har en naturlig fallenhet för att ta hand om barn. Båda dessa personer vi- och dom-kategoriserar ungefär i samma grad men den senare är mer normal i dagens samhälle och märks inte på samma sätt.

Med tanke på att den senare personen, mannen som inte förstod sig på kvinnor, hade ansetts som ännu mer normal för femtio år sedan för att inte tala om för hundra år sedan när vi inte ens hade kvinnlig rösträtt i Sverige, så framstår det klart att dessa tendenser ändras över tid. Det framstår också att vi- och dom-kategorisering är intimt förknippat med människors förhållande till normer. Det är ju svårt att skilja ett vi från ett dom utan en norm som definierar ett vi. Ett faktum som kan tyda på att det är normerna snarare än själva kategoriserandet i vi och dom, som ändras över tid. Själva normerna verkar däremot kunna ändras en hel del. Jag återkommer till detta. Om nu vår fallenhet för vi- och dom-kategorisering visar sig vara mer eller mindre konstant, vilket skulle kunna vara fullt möjligt efter en historisk snabböversikt, så öppnar sig möjligheten att det är frågan om en biologisk egenskap hos människosläktet.

Som jag nämner i kapitlets början, har det gjorts ett flertal studier i frågan. En artikel i SVD (Lucifereffekten är en del av evolutionen [www]) summerar några av dessa. En av slutsatserna är, inte helt oväntat, att vi- och dom-principen har utkristalliserats under evolutionen; att uppdelningen i vi och dom, gör vi-gruppen bättre på att samarbeta, men på bekostnad av dom-gruppens välfärd. Denna iakttagelse är säkert alldeles riktig, liksom följande citat som sammanfattar hur långt den vetenskapliga bevisföringen räcker. ”Det faktum att detta slags inomgruppsmekanismer är så vanliga och så kraftfulla hos människor och djur gör det troligt att det finns en genetisk grund för mekanismerna.”

Personligen tycker jag att det är en oroande läsning. En inre grupp som effektiviserar på bekostnad av välfärden hos en yttre grupp. Den inre och effektiva gruppen kanske är den civiliserade västvärlden och den yttre gruppen tredje världen. Skulle detta tillstånd alltså vara biologiskt försvarbart. Nej då, den som läser in det har antingen en egen agenda eller läser slarvigt. Fenomenet är möjligen evolutionärt förvärvat men det är en helt annan sak. (s.11) Dessutom får vi inte glömma bort vi- och dom-kategoriseringens intima förhållande med normen.



Normen - historik och funderingar

Norm [av lat. norma, vinkelmått, rättesnöre, regel] (SAOB [www])

Redan de gamla grekerna säger vi ibland och menar förmodligen filosofer och dramatiker i det antika Grekland. Vi har hört att ordet demokrati kommer därifrån och det är nog inte så konstigt att många förlägger civilisationens vagga just till det gamla Grekland med tanke på vilken gigantisk kulturell påverkan dessa tider haft på eftervärlden. Ett lite kuriöst exempel på tidig vi- och dom-kategorisering finns i Sven-Eric Liedmans bok Från Platon till kriget mot terrorismen (Liedman 2005, s. 15). Här läser jag om stadsstaterna i Grekland 400 f Kr, där Aten var den största, med en folkmängd motsvarande ungefär halva Göteborgs. Utanför Grekland fanns Barbarernas riken. Ordet barbar var ursprungligen ett ljudhärmande ord och beskrev hur de underliga och framför allt ogrekiska människorna utifrån pratade. Det lät som ”bar bar bar”.

I Aten levde bland annat Platon och Aristoteles vars uppfattningar om vetenskap och etik mm, enligt Liedman, under mycket långa perioder varit mönster för det lärda Europa, alltså i princip västvärlden som vi känner den. I Lisa Gålmarks bok Skönheter och odjur (Gålmark 2005, s. 16) finns följande citat av Aristoteles:

Hur definieras då normen i detta fall? Som det verkar, utifrån den som skriver. Man får anta att författaren har inspirerats av sin närmiljö; det har säkert sett ut på det här viset i Grekland sedan Aristoteles var barn och säkert också sedan hans föregångare Platon och Sokrates var barn. Med våra dagars synsätt var alltså den rådande normen, under den i efterkommande tidsåldrar så idealiserade antiken, ett gravt orättvist samhälle. Detta borde vara anmärkningsvärt i en kultur där filosofi och tankar om människors förhållande till varandra värderades högt under hundratals år. Men anmärkte gjorde man inte. Åtminstone inte så att det var värt att bevara i skrift. I Platons skrifter förekommer knappt begreppet slavar överhuvudtaget fast hans arbeten ofta berör förhållanden mellan människor. Slavarnas underordning gentemot övriga människor var så självklar att den inte ens behövde nämnas. Barbarerna var födda till att vara slavar, de var ju inte greker. Detta var helt enkelt normen, och en sådan behöver egentligen inte utredas förrän den ifrågasätts och vid det laget är den redan något mindre norm. Vad de förslavade barbarerna tänkte om saken vet vi inte. Det var inte de som definierade normen, det var inte de som höll i pennan. Det var kort sagt inte de som hade makten. I det antika Grekland tillhörde makten, eller snarare rätten att definiera normen, den grekiske mannen. Han hamnade sålunda överst i ett hierarkiskt system, eller snarare placerade sig där.

Det är lätt att raljera över dessa filosofiska tillkortakommanden så här ett par tusen år efteråt men vi känner ju igen samma mönster i många senare civilisationer där makthavare tar sig rätten att definiera en norm. Ända in i våra dagar upprepas samma mönster och den senaste tidens hatiska angrepp mot kvinnliga journalister (Aftonbladet, Åsa [www]) vittnar om en hårresande förslagenhet i att definiera normer efter eget godtycke. Föregående mening kan givetvis riskera att tappa i aktualitet med tiden men då det ständigt tycks komma nya exempel så jag behåller den intakt.

Jag har inte presenterat så många nyheter än så länge, kan man tycka, i beskrivningen av normen. Men det ligger dessvärre i normens egen natur att inte ge sig ut för att vara en nyhet. På samma sätt som var och en som upplever en norm som en norm aktivt måste ge sig själv rätten att göra det, måste också var och en ansvara för att se igenom den. Normer handlar om personliga val och prioriteringar.

Liedmans bok handlar i och för sig inte om normer i första hand men den är icke desto mindre en normal bok för sin tid. Den tar upp problemet med att slaveri tycktes oproblematiskt under antiken och den tar i viss mån upp kvinnornas situation som inte skilde sig nämnvärt från slavarnas. Det intressanta är att Gålmarks bok tar upp kvinnofrågan i betydligt större utsträckning, till exempel i de jämförbara avsnitt om Aristoteles som finns i båda böckerna. Givetvis kan tyckas, då Lisa Gålmarks bok utger sig för att vara en feministisk analys och därför fokuserar mer på saken. Poängen är dock den att urvalet skiljer sig efter person vilket i och för sig är så självklart att det nästan låter dumt men det är ändå där någonstans som jag tror att kärnfrågan döljer sig. En författare väljer sin norm likaväl som en läsare gör det, fast kanske inte medvetet. Inför tolfte utgåvan av sin bok lägger Liedman till ett feministiskt avsnitt. (Liedman 2005, s. 14) Normen har då hunnit förskjutas en smula. Om en författare hade gjort ett aktivt val att ta in ett feministiskt avsnitt i bok på Aristoteles tid så hade det varit ett klart normbrott och den hade förmodligen inte bevarats till eftervärlden.

Gålmarks bok är i viss mån just ett sådant normbrott. Den är inte lika normal som Liedmans och kommer säkert inte att tryckas i fjorton upplagor. Detta beror, tror jag, på att den ifrågasätter den nuvarande normen lite mer än normalt. Det låter rörigt nu men jag ska försöka reda ut det. Även om vårt nuvarande samhälle fortfarande kan uppvisa en hisnande likhet med antiken och andra vi- och dom-kategoriserande tidsåldrar där människor förtryckts och förslavats så har vi ändå rört oss mot en gemensam insikt om allas lika värde. Med alla menas här människor som är olika och följaktligen kan avvika från varandras normer. Det har alltså blivit normalt att avvika lite från normen. Det är dessvärre långt ifrån alla som känner sig bekväma med detta tillstånd, som ju är ett föränderligt sådant, och givetvis kan kännas osäkert på många vis.

Gålmarks bok avviker som sagt lite mer från dagens norm än normalt men det gäller ju bara tills dess den inte avviker längre, vilket inger ett visst hopp. Gålmark går längre in mot normens kärna, historiskt sett. Framförallt vad det gäller bildandet av hierarkier som ju har visat sig gå hand i hand med normdefinierandet och utgör en stor del av basen för civilisationen som fenomen. Det börjar med de tidigaste formerna av djurhållning som tvingar fram vår första hierarkiska vi- och dom-kategorisering: ”Vi står över djuren”. Denna rangordning kompletteras senare med olika slags djur, olika slags människor och människor av olika slags kön som placeras enligt gällande normer längs denna skala. Det handlar om samma skala hela tiden, ända in i våra dagar. En vit man överst, lågt stående djur nederst och ett förbluffande steglöst parti däremellan. Om vi väljer att inkludera vårt förhållande till djur i debatten om maktordningar och feminism så bryter vi dels mot gällande norm vilket är intressant i sig, dels får vi ett större fält att arbeta med. Av utrymmesskäl väljer jag att undvika fördjupning i detta och istället varmt rekommendera Gålmarks bok. Några intryck av hennes bok vill jag ändå jag delge i form av följande sångtext.

Var kommer djuren in?

Jag läste en artikel i en tidning häromdan
Det var flera sidor, stor rubrik och färg och vetefan.
Den handlade om ditt och datt men mest av allt om dött.
Det är sällan sådant framgår när man läser nåt om kött.

Det var sida upp och sida ner om köttet, alltså maten,
och de problem som poppar upp kring produktionsapparaten.
Det största av problemen var all mat som djuren äter;
sojabönor ska det va, inte rotmos och potäter; 
och fruktansvärda mängder (satellitbild när de mäter).
En tanke dyker upp i huvet, ligger där och fräter.

Jag undrar:
Var kommer djuren in i bilden?
Väntar på turen? Syns inte till än.
Nummer ett i naturen är den ljushyllte killen,
i botten kackerlackan eller kräksjukebacillen
och om du halkar ner kan någon lägga dig på grillen. 
Jag undrar:
Var kommer djuren in i bilden?

Nästa morgon läser jag i tidningen igen
en helsida om kött och dagen efter ännu en.
Då tänker jag på bönorna som djuren får till mat; 
de djur som strax därefter ändå hamnar på vårt fat.

Varför står det ingenstans på alla dessa sider
att om vi själva äter bönorna så blir det bättre tider
och flera friska människor och färre djur som lider
(människor är också djur; någon som bestrider?)?
Det står det ingenting om fast jag vänder och jag vrider.
Vad är det för en synvinkel som tidningarna sprider?

Jag undrar:
Var kommer djuren in?
Jo för 
här kommer djuren in i bilden.
Där i buren sitter vilden.
Han får hoppas på turen,
bland de andra djuren.

Reflektion över begreppet förändring

Ett begrepp som står i ett slags motsatsförhållande till norm är förändring, utom förstås i de fall där förändring är norm. Det verkar vara en vanlig uppfattning särskilt hos unga människor att världen inte förändras alls förutom att den förstås var ganska annorlunda förr, t ex på 80-talet, och alltså måsta ha förändrats en del men inte särskilt fort. Hos personer i relativ medelålder blir det relativa avståndet till "förr" längre eftersom dessa var vuxna även innan de yngre var födda, med följden att dessa kan tycka att samhället förändras ännu långsammare. Anledningen till denna lilla utvikning är att jag misstänker att själva fenomenet samhällsförändringar har en nyckelroll när det gäller normbildning och vi- och dom-kategorisering. Jag tror nämligen inte alls att de kommer långsamt eller särskilt sällan, de kommer däremot obemärkt.

Man märker inte i allmänhet inte vid vilken tidpunkt folk börjar med något nytt uttryck eller någon ny egenhet, som t ex att försöka gå in i en buss samtidigt som folk går av. Plötsligt är det bara normalt. Just detta busspåklivningsförfarande har, enligt min egen uppskattning, varit normalt i Göteborg i mindre än tio år. I Stockholm är det normalt att stå till höger i rulltrappor. Om tillräckligt många ifrågasätter en norm eller helt enkelt börjar bete sig annorlunda så ändras den.

Får ett fenomen vara normalt för länge utan att bli ifrågasatt kan det få allvarliga konsekvenser som t ex nedmontering av folkhemmet eller förekomsten av märkliga partier i riksdagen. (Vad jag syftar på är oväsentligt.) Sådana större politiska förändringar är förstås helt demokratiska och tar givetvis den tid demokratiska förändringar brukar ta men min huvudtes är att fröet till förändringarna växer till sig relativt snabbt och enkelt och beror på enskilda människors handlingar och ord.

Om handlingar skall märkas och om ord skall höras krävs det förstås att man handlar och pratar men det är även viktigt att tänka på att de som kommunicerar ett budskap med flest människor, med både ord och handling sedan ganska lång tid tillbaka, är de som tjänar på att så många som möjligt är mottagare för det kommunicerade budskapet som nästan undantagslöst handlar om att få de mottagande människorna att köpa saker. Detta konstaterande torde inte behöva någon annan vetenskaplig bevisning än att den enda information som är i stort sett omöjlig att undvika, även om man försöker, är reklam i alla dess former. Ordet reklam kommer för övrigt från grekiskans re=åter och clamare=ropa högt och skulle kunna översättas till ropa högt om och om igen. Enligt Wikipedia används i vissa länder samma ord för både reklam och propaganda.

På vilket sätt är detta intressant? Självklart är det i högsta grad önskvärt för varje reklamfinansiär att understödja den norm som gynnar maximal försäljning. Samtidigt torde det vara nästan lika självklart att det uttalade målet för dessa finansiärer inte är att vare sig ändra eller konservera normer i samhället. Jag skulle gärna, med risk att bryta mot min egen begriplighetsprincip, framhärda att båda poler i detta paradoxala förhållande gäller samtidigt, i god kvantfysikalisk anda.



Vi- och dom-kategorisering i sociala medier

Ett nätforum som Facebook har idag 2013 existerat i mindre är tio år. Ändå är Facebook så normalt för många västerlänningar att de kan känna ångest av att inte vara uppkopplade. På Facebook har man vänner som man antingen känner sedan tidigare eller har lärt känna via andra vänner. Ofta är antalet vänner på Facebook mycket större än man skulle kunna hålla ordning på eller hinna umgås med på ett mer analogt sätt. En intressant bieffekt av att ha många vänner är att man får en viss insyn i sociala cirklar relativt långt från sin egen. Detta borde vara mer påtagligt för en person som levt största delen av sitt vuxna liv utan internet än för en tjugoåring där förhållandet är det motsatta. Valet av Facebook som exempel i stället för något annat slumpmässigt utvalt chatforum är att de sociala cirklarna där innehåller folk som är varandras vänner och därigenom förväntas ha liknande referensramar och värderingar. På offentliga nätplatser som till exempel Aftonbladet vet man att inlägg som är fascistiska eller otäcka kan ha skrivits av personer som helt enkelt är fascistiska och otäcka och därmed personer man eventuellt inte umgås med. Man gör en automatisk vi- och dom-kategorisering i ren chock: ”Så där tycker ingen i min bekantskapskrets, men det finns ju alla möjliga sorters folk därute!” Kärnan i den här reflektionen är att med hjälp av nätverk som Facebook så kan på sikt avståndet till de andra/de otäcka minska. Jag har sett tecken på att vi (jag och fb-vänner) redan har börjat upptäcka divergerande åsikter bland vänner och vänners vänner. Inlägg som i allmänna ordalag, för att inte vara för personligt utpekande, vänligt ber de som tycker si eller så att överväga sin plats i vänkretsen. I takt med att cirklarna vidgas och överlappar varandra så kommer vi till slut att behöva innesluta de otäcka dom i den då något mindre trygga vi-kretsen och i bästa fall skapa ett ganska brokigt oss. Detta förutsätter dock att vi inte faller till föga för vår omtalade uteslutningsreflex utan istället går in i debatterna och argumenterar med öppna sinnen. Ibland får man finnas sig i att själv vara den otäcka andre. Det kan vara mycket lärorikt.



Normens natur och användning

Jag nämnde i föregående kapitel att en människas ålder kan påverka förutsättningarna att lägga märke till förändringar i samhället, vilket borde vara en självklarhet eftersom tiden oftast är en faktor i själva förändringen.

Facebook finns inte > tid går > Facebook är normalt

Själva förändringen är märkbar först i ett större tidsperspektiv; jämför med att jordens rundning är svår att märka när man står i en skog. Förändringen i sig är ett mycket viktigt begrepp eftersom det står i motsats till norm. Normen och sin sida, hoppas jag ha visat, är vi- och dom-kategoriseringens aktiva kärna eller själva förutsättningen för uppdelning i vi och dom. Med detta menar jag absolut inte att allt som är normalt är av ondo. Det skulle bli en väldigt underlig filosofi, och svår att leva efter. Jag menar dock att allt som är normalt KAN vara av ondo. Det gäller att ge akt på vem som definierar normen.

Jag har hittills bara snuddat vid teorin att normer kan definieras i ett visst specifikt syfte av en viss specifik kraft. Det är kanske inte så viktigt exakt vem som definierar normer av det enkla skälet att det är svårt att få ett erkännande, men att det sker torde vara bevisat bara genom det faktum att normer förändras och det är det viktigaste. En norm kan ändras av en yttre kraft i samverkan med tid. Den yttre kraften kan vara en mänsklig aktivitet som av någon anledning har lätt att sprida sig. Den kan också vara en klimatförändring; en sådan uppträder så långsamt att ett skenbart normaltillstånd kan råda under hela förändringens gång. För att upptäcka förändringen krävs historisk överblick och för att synliggöra den krävs som sagt en mänsklig aktivitet som har lätt att sprida sig. En sådan aktivitet kan vara expertutlåtanden av mängder av miljöforskare i rikstäckande medier som manar meddelandenas mottagare att ändra livsstil för att bromsa den globala uppvärmningen. Det kan dock lika gärna röra sig om utlåtanden av forskare, köpta av oljelobbyister, som menar att global uppvärmning är helt naturlig och inte i sig utgör någon som helst anledning att ändra på den rådande konsumtionsnormen. I båda fallen krävs mänskliga aktiviteter samt aktiva val av de som tolkar dessa.

I en värld där äldre inte räknas lika mycket eller där allt yngre räknas mer, ungefär som idag, är till exempel förutsättningarna att upptäcka viktiga samhällsförändringar mindre eftersom de som är bäst lämpade inte kommer till tals. Detta är tänkvärt, liksom att vår västerländska norm faktiskt har definierats redan av de gamla grekerna. Den norm som ligger till grund för Vi och Dom-tänkandet som har gett oss effektivitet på bekostnad av de andras välfärd. Det finns definitivt krafter som tjänar på detta, vilket kan vara svar på frågan om vår syn på normer har förändrats. Jag skulle säga att vi- och dom-kategoriseringen aktivt har bibehållits.

Huruvida detta är evolutionens mening har jag en egen syn på, som illustreras med följande visa.

Evolution
(P L 1997)

Var finns evolutionen, när vi gynnar alla små 
och efterblivna gynnare som inte ens kan gå?
Men lättja kan belönas, ja A-kassan är hög. 
Du får bidrag fast du knarkar, du får barn fast du är bög.
 
Nu ligger saken till som så - Det finns evolution. 
En utvecklingsprocess som skiljer agnar ifrån korn.
En tiger som är stor och stark får sprida många frön. 
Förloraren får vara glad att hamna sist i kön.

En älg som vet vad bilar gör den är av bättre sort. 
En korkad älg som går och dör, dess gener faller bort.

(..för vill du va en man , en mänska, ska du va lönsam, snygg och kåt,
och ingen jävla humanist får plats i samma båt..)

för.. 
På evolutionens topp där härskar du och jag. 
Inga andra djur än vi har utvecklats så bra.
Nej, det är bara vi som har förstått fysiken och kemin, 
små kryp dom får en dos av nåt, men salladen blir fin. 

Ja, såna små förtjänster i vår mänskliga natur 
gör att vi kan överleva alla andra djur.
Ja, människan allena gör fossil till energi.. 
..och vi förstår så komplicerade begrepp som empati. 

Slutsatser

En viktig slutsats angående fenomenet vi- och dom-kategorisering är att det inte är en enskild nedärvd egenskap hos människor utan snarare en kombination av samverkande faktorer varav en är människors förhållande till normen och en annan är människors förhållande till tiden. En tredje faktor är människors evolutionärt framavlade förmåga att dela upp sig i Vi och dom för sin överlevnads skull. De båda första faktorerna är definitivt föränderliga och det finns all anledning att misstänka att även den tredje faktorn, den framavlade, är högst föränderlig. Ett motargument kan vara att människosläktets möjligheter till överlevnad på Jorden gynnas av att några få men mäktiga vi utnyttjar, och i förlängningen utplånar, ett flertal dom. Ett stort problem med det argumentet kan belysas med hjälp av vi- och dom-kategoriseringens fjärde faktor, nämligen rätten att definiera normen. Det är ju inte mindre än 100 % av Jordens invånare som helst skulle definiera sig som tillhörande vi-gruppen. Om vi antar att de invånare som har en västerländsk livsstil har en, åtminstone skenbart, större chans att lyckas med sin definition så måste vi tyvärr väga in att denna grupp är väldigt mycket större idag än när livsstilen grundades och därmed kan vara fullt kapabla att förändra förutsättningarna för hela människosläktet och därmed bereda plats för någon helt annan vi-grupp, till exempel kackerlackorna. Detta vore i och för sig en naturlig utveckling och på sikt nyttig för Jorden men framför allt vore det föga smickrande för människosläktet som ändå tror sig om att ha utvecklat ett tillstånd ganska långt över kackerlacksnivån. Eller är det för lätt att hamna i Aristoteles rangordningsmönster? Vi kanske måste sluta blunda för dessa destruktiva men mänskliga egenheter och inte bli rädda för att upptäcka våra fel eftersom vi alla ändå har fullt av dem. Att vi har fel och brister må vara både självklart och naturligt men det är inte mindre naturligt att försöka göra något åt dem. Vi människor måste inse att förändring kan vara ett bra normaltillstånd. Om så insikten bara kommer en liten bit i taget är det gott nog.

Om vi ska komma fram till den gemensamma insikten att normbrott kan utgöra en del av själva normen så måste vi också ta till oss, förstå samt sprida insikten att normen oftast inte syns, vilket förstås komplicerar det hela. Det säger sig självt att det är svårt att diskutera och inta en gemensam hållning till ett fenomen som inte syns. Detta kanske förklarar varför utveckligen går så långsamt på den här punkten, nästan baklänges här och var, t ex just nu i Ryssland. Det är betydligt enklare att upptäcka normer i miljöer där "ovanliga" normer råder, för den som vill öva.

Vi och dom-kategoriseringen må bero på normsuppfattning, tidsuppfattning, evolution, definitionsrätt, maktordningar och mycket annat MEN den ser inte likadan ut överallt på jorden och den har definitivt förändrats över tid. Hoppet om en förbättring av världen, vilken väl borde vara angelägen, kanske ligger i begreppet förändring, i att vi borde kunna enas om att normer kan ändras även om det kräver en viss uthållighet, och att detta kräver handling och ord, det vill säga kommunikation. Kanske måste vi till och med ifrågasätta den slags kommunikation som har som enda mål att dra in pengar, eftersom just den typen inte kan definieras som dialogisk utan snarare liknar en form av bedrägeri, som dessutom inte kan existera utan bibehållna maktordningar. Många tycker nog att detta är helt uppåt väggarna då det handlar om något så självklart som vanlig reklam. Men om vi koncentrerar oss på området just uppåt väggarna, i det offenliga rummet, så kan vi säkert komma överens om att denna yta kan definieras som allmän plats och som sådan kan den ha rätt att slippa ockuperas av reklam. Ett ockupationsförbud av detta slag har genomförs i bland annat Sao Paulo, en stad med 11,2 miljoner invånare. (http://www.svd.se/nyheter/utrikes/sjalvklart-med-en-stad-utan-reklam_7558412.svd). På detta sätt kunde fördelningen mellan de som vill påverka genom ord och handlingar bli lite mer rättvis. Definitionen av det offentliga rummet kunde innefatta även media vilket ju faktiskt är fallet i Sverige just nu, fast bara inom den statliga radion och televisionen. Jag är inte alls säker på vad jag egentligen tycker om det här efterhand som jag spetsar till frågan. Jag är ju själv beroende av att kunna sprida reklam inför spelningar t ex, men det finns en maktrelaterad skillnad mellan evenemangsaffischering och reklam så det är ändå en intressant tanke.

På något sätt skulle jag önska att det räckte med en logisk slutsats av liknande slag för att kommunicera över både parti- och nationsgränser och kunna ta några gemensamma steg framåt i utvecklingen. Dessvärre är som sagt möjligheten att förändra, eller låta bli att förändra, intimt sammankopplad med makt. Exakt var makten ligger är en komplex fråga men helt klart spelar kapitalet en stor roll och därmed implicit faktiskt vem som helst eftersom kapital genereras av alla men bara hamnar hos vissa. En riktigt ihållande norm som jag gärna skulle ruska om är den att människors enda drivkraft är pengar. Det finns väldigt mycket som talar emot den normen men det krävs mycket för att rubba den. Jag tror således på att normer kan förändras från alla nivåer eftersomn normer till stor del handlar om personliga val och prioriteringar. De är svåra att upptäcka utan överblick och ansträngning men det är vår skyldighet att försöka och det går utmärkt att ändra på dem, bara någon börjar och någon annan fortsätter.

Vi måste i vilket fall som helst fortsätta att diskutera dessa frågor, gärna med gamla människor för deras överblicks skull och med treåringarna för framtidens skull samt med alla andra för deras livgivande olikheters skull. (fortsättning följer)



2012-01-09
Centro Habana, Cuba
(Något förbättrad i slutet, Styrsö 2013-11-14, och 2013-11-29)
Petter Lantz

Vad tycker du om detta?    
skriv gärna din mailadress här:



Litteraturlista

Gålmark, Lisa (2005). Skönheter och odjur: en feministisk kritik av djur-människa-relationen. Göteborg: Makadam

Liedman, Sven-Eric (2005). Från Platon till kriget mot terrorismen: de politiska idéernas historia. 14., [omarb.] uppl. Stockholm: Bonnier

Ordbok över svenska språket. (1893-). Lund: Gleerupska univ.-bokh. [distributör]

http://www.svd.se/kultur/understrecket/lucifereffekten-ar-en-del-av-evolutionen_254437.svd

http://www.aftonbladet.se/kultur/article15960057.ab

Wikipedia